Stenstugan i Vårt Ronneby

Journalisten Mats Karlsson har i tidningen Vårt Ronneby skrivit en artikel om Stenstugan.

"En timme vid Stenstugan

– Hörrudu! Hur ser det ut där vid Stenstugan på sommaren? frågar någon mig. 

Så jag tar med kameran och förevigar hur det ser ut mitt i högsommaren. Tidigare i vintras tog jag en bild när det låg 30 cm snö här. Nu är läget annorlunda. Här huserar Ronnebys biodlare. De har kupor på tomten och de fixar och håller ordning på stället. Jag är ingen biodlare eller engagerad i vare sig gräsklippning eller annat. Där emot är jag många, många gånger om året på platsen. 

Under sommaren ser jag hur bikuporna växer i höjden och odlarna får se till att sätta in allt fler ramar. Det är verkligen naturens egna guld som de får fram enligt mig. Jag brukar sätta mig på behagligt avstånd från kuporna, men ändå så jag ser bina komma flygande för att krypa in i kupan. Trafiken är tät under sommaren och man undrar ju var de varit någonstans de där bina.

En murgröna slingrar sig upp via ett träd. Trädet har inte en chans. Murgrönan är starkare, trädet kommer sakta dö bort. Men murgrönan är vacker och grön. Dessutom grön hela året om. Lägger vi sen till att  bladverket kan se olika ut på samma växt, så tycker jag att det är lite spännande.

Fåglarna kvittrar som bara den runt mig. Det är en enda ljudkuliss av småfåglar. Ibland är det svårt höra vilka arter det är. Men så plötsligt. Ett ljud jag väl känner igen hörs i skyn. Det är en glada som ljuder. Men den är inte ensam.

Två korpar kommer tätt efter och deras olika läten är verkligen en fröjd för örat. De svarta stora fåglarna slår sig ner på fältet framför mig. Jag ser dem gå runt där och de letar väl efter mat, tänker jag. Samtidigt har gladan liksom bara försvunnit, tror jag. Men den tog en annan flygrutt och kommer svävande precis över mig. Var är kameran, hinner jag tänka, sen är den borta. Nä, naturfotograf lär man aldrig bli...

Gladan svävar mot fältet där de två korparna landat. Jag ser sen gladan störtdyka och försvinna ner i det höga gräset. Korparna flaxar till ett par hundra meter där ifrån. Den bruna gladan har fällt något byte och skapat balans i naturen. Ty, så fungerar det nämligen. Jag tar mig en mun termoskaffe innan jag går hem i kvällssolen.Text & foto: MATS KARLSSON"